Under de senaste åren har kollektivtrafiken förändrats på många sätt. Färre avgångar. Längre avstånd mellan hållplatser. Indragna stopp. Samtidigt talas det ofta om behovet av att få fler människor att välja kollektivtrafiken.
Det är två ambitioner som inte alltid rimmar med varandra i praktiken.
För många resenärer märks förändringarna inte som en enskild stor omställning, utan som små justeringar som tillsammans gör vardagen mer krävande. Lite längre att gå. Lite fler moment. Lite mer att hålla reda på. Det är ofta där tillgänglighet prövas på riktigt.
Tillgänglighet är mer än effektivitet
För den som planerar trafik handlar mycket om flöden, kapacitet och effektivitet.
Det är viktiga faktorer i ett stort system. För den som använder kollektivtrafiken i vardagen handlar det om något annat.
Att kunna ta sig på och av nära där man bor. Att slippa onödiga omvägar. Att känna att kollektivtrafiken är byggd för människor, inte bara för system. Tillgänglighet handlar inte bara om restid, utan om hur rimlig resan upplevs.
När små hinder staplas på varandra höjs tröskeln – inte för alla, men för tillräckligt många för att det ska spela roll.
Buss 4 och Jungfrugatan – ett konkret exempel
Ett tydligt exempel är buss 4 och det indragna stoppet vid Jungfrugatan i Stockholm. För trafikplaneringen kan det framstå som en marginell justering. För många resenärer innebär det längre promenader, fler moment och en högre tröskel för att välja bussen i vardagen. Särskilt för äldre, personer med begränsad rörlighet eller de som reser med barn blir sådana förändringar påtagliga.
Det som på pappret ser effektivt ut kan i praktiken upplevas som mindre tillgängligt. Det är i sådana detaljer kollektivtrafiken antingen stärker – eller försvagar – sitt förtroende hos resenärerna.
När målet är fler resenärer
Om ambitionen är att fler ska resa kollektivt behöver systemet upplevas som enkelt att använda. Inte bara snabbt i teorin, utan smidigt i praktiken. Färre hållplatser och glesare trafik är inte självklart ett recept för ökat kollektivt resande. I många fall riskerar det istället att göra kollektivtrafiken mindre attraktiv för just de människor man vill nå.
I arbetet med STRUL ser vi hur människor använder realtidsinformation – både när trafiken strular och när allt flyter på. Det gemensamma behovet är inte perfektion, utan överblick, trygghet och förutsägbarhet. Människor vill veta vad som faktiskt händer, och om resan är rimlig att genomföra här och nu. Kollektivtrafiken fungerar bäst när den är lätt att förstå, lätt att nå och lätt att använda. Det handlar inte alltid om stora reformer eller omfattande investeringar.
Ibland börjar tillgänglighet i det lilla.
Som att kunna kliva på bussen där man bor.
Vad tycker du?
Kommentarer modereras innan publicering